Sorry, not sorry men nu är det orimligt mycket skit gällande etisk hundträning som cirkulerar på sociala medier igen och det är uppenbarligen dags att (igen) slå hål på några myter.
”Moderna hundtränare förlitar sig bara på sin litteratur”
Det hävdas att man bara läst sig till kunskap och inte har någon praktisk erfarenhet, men de flesta av oss har definitivt även arbetat praktiskt i många år. Alla är såklart ny någon gång i livet och det måste man ju få vara för annars skulle ju alla yrken dö ut.
Men det är egentligen rätt irrelevant. Att ha en bred och uppdaterad teoretisk kunskap är otroligt viktig. Du skulle väl till exempel inte gå till en läkare som inte har studerat utan bara lärt sig genom praktisk erfarenhet?
Den praktiska erfarenheten inom hundträning är självklart viktigt och man lär sig något nytt med varje ny individ, både ägare och hund. Men om det inte finns en förståelse och teoretisk kunskap om principerna bakom den träning man använder så kommer den inte bli effektiv och fungera i det långa loppet.
Sedan är det otroligt viktigt att hålla sig uppdaterad. Mycket av det som var sanning inom hundträning för 40 år sedan är definitivt inte en sanning idag och tur är väl det. Vart skulle vi vara inom andra områden om saker inte utvecklades och ändrades genom ny kunskap och erfarenhet?
”Hunden behöver veta vem som bestämmer/vem som är ledare etc.”
Men snälla någon… att det fortfarande år 2026 finns de som snackar om dominans mellan hund och ägare är bara tragiskt.
Vi vet att hunden står oss lika nära som en familjemedlem av mänsklig art. I alla relationer finns olika roller, men det viktigaste är väl ändå att relationen är byggd på kärlek, tillit och ömsesidighet?
I de flesta hushåll bestämmer hundägaren redan så mycket i hundens liv utan att det är menat som något elakt och definitivt inte för att upprätthålla den så kallade rangordningen. Du bestämmer förmodligen redan oftast när din hund får mat, när den får gå ut, när den får träna och så vidare.
Om vi ser hunden som det den faktiskt är, en familjemedlem, blir allt både mycket lättare, roligare och framför allt blir relationen finare.
Försök lyssna in vad din hund vill. Kanske vill hunden gå höger där du vill gå vänster i en korsning? Jamen variera då så att du väljer håll ibland och hunden väljer håll ibland.
Vad skulle vara faran med att ge hunden det den vill ha när den till exempel ber om uppmärksamhet, kel eller lek? Om du svarar när din hund kommunicerar med dig, kan vi garantera att din hund också blir mer kommunikativ. Kommunikation sker mellan två parter, så glöm inte att faktiskt lyssna på din hund, så kommer den också lyssna mer på dig! Det betyder inte att hunden alltid får som den vill, precis som vi alla inte alltid får som vi vill. Ibland kanske du är upptagen med något viktigt och har inte tid att leka, men säg då det till din hund. Det går att mjukt och fint berätta att ”inte just nu, lägg dig och vila så kan vi leka sen”, men bara det faktum att du faktiskt svarar din hund kommer göra skillnad för er relation.
”Det är skillnad på uppfostran och träning”
Nej, inlärningsprinciperna fungerar på exakt samma sätt oavsett om du vill lära din hund att gå fint i kopplet eller om du vill lära den vacker tass.
Att det är skillnad är ren och skär bullshit som används av oetiska tränare för att rättfärdiga bestraffningar, korrigeringar och dominanstjafs.
”Det är oschysst att inte berätta för hunden vad som är rätt och fel”
Det hävdas gärna att etisk och modern hundträning är oschysst för hunden på grund av att det inte talas om för hunden när den gör fel. Även detta används som en argumentation för att använda sig av bestraffningar och korrigeringar.
Det största problemet här är att det inte är sant över huvud taget.
Att arbeta med moderna och etiska metoder handlar framför allt om att träna med positiv förstärkning, det vill säga tillföra något bra när hunden gör något önskvärt som att till exempel ge hunden en godis när den sätter sig på signal.
Men lika mycket handlar det om att tillrättalägga miljön och ge hunden förutsättningarna för att lyckas. Om en hund till exempel har det jobbigt med hundmöten utsätter vi inte hunden för plötsliga, nära hundmöten för att kunna tala om för hunden att den gör fel när den gör utfall.
Vi arbetar i stället med att tillrättalägga miljön (stora avstånd, möjlighet till att gå undan och så vidare) samt ger hunden förutsättningar att lyckas (övar på alternativa beteenden utan triggers som att sniffa i gräset, gå i en båge, vända hastigt eller skvallra). Sedan arbetar vi med de alternativa beteendena mot enkla triggers på stora avstånd så att hunden alltid är mottaglig och klarar av att ta rätt beslut och ökar sedan svårigheterna och minskar avstånden utifrån vad den individen klarar av där och då.
”Hunden måste veta vem som bestämmer för att kunna vara lös”
Nej, varför skulle en hund hellre välja att komma på inkallning till en ägare som är hård och bestraffar den i stället för en ägare som byggt upp relationen och tilliten med kärlek och belöning?
Det finns otaliga exempel på hundar som fått korrigeringar när de kommit på inkallning för att de gjorde något annat på vägen eller för att de inte lyssnade på en gång. Förutom att det är oetiskt blir det även väldigt otydligt för hunden. Den förstår ju inte att bestraffningen kommer för vad den gjorde för två minuter sedan utan tror att det är för att den kom in till sin ägare. Varför skulle hunden då komma på inkallning fortare nästa gång?
Om du bygger upp kommunikationen och relationen genom belöning, kärlek och ömsesidig tillit kommer du ha en hund som VILL lyssna på dig och komma på inkallning och det är väl ändå betydligt trevligare för alla inblandade?
Sedan är kanske just att ha hunden lös inte alltid den största friheten? Om hunden har tränats med oetiska metoder och att gå lös innebär att gå nära föraren, ha ständig ögonkontakt och bara gå som en robot vid sidan är det väl inte ens för hundens skull den går utan koppel? Vi kan garantera att en hund i ett lite längre koppel som får strosa, nosa och uppleva världen har betydligt mer frihet än en hund som går utan koppel men inte får lämna sin ägares sida.
”Tiken bestraffar faktiskt sina valpar så det är så hundar lär sig”
Nej, nej och åter nej. En sund tik bestraffar inte sina valpar i den bemärkelsen som denna typ av tränare vill få det att låta som.
Det finns ingen biologisk vinning i att straffa och skrämma sin avkomma. En sund tik väljer att i första hand gå undan om valparna är ”jobbiga”. Hon kanske lämnar valphagen och lägger sig och vilar en bit bort tills det lugnat ner sig. Om valparna blir för intensiva sinsemellan går hon mjukt emellan och avstyr genom någon form av avledning.
När Healy flyttade hem till oss som åtta veckors-valp var Siri två år gammal och mitt i sin skendräktighet vilket gjorde att hon tog sig an Healy som sin lilla valp. Trots att Healy var en skitdryg liten krokodil som bet henne i öron och tassar under lek så hände det ALDRIG att Siri tryckte ner henne eller på annat sätt var elak. Det hon gjorde var att hon hoppade till exempel upp i soffan och lade sig för att komma undan eller hämtade en leksak och erbjöd lek med den i stället. Sedan var såklart vi också med och avstyrde, lekte med Healy och hjälpte henna att komma till ro för vila, men just det sätt Siri hanterade situationerna på eget bevåg var så fint och talande för hur en tik faktiskt gör.
